Helgeåfestivalen 2018

Helgeåfestivalen 2018

Den 5-7 juli var det dags att besöka årets upplaga av Helgeåfestivalen. Detta blev andra gången för min del, men är till stor del glad att jag hoppade över förra året, då det kom en stor mängd regn över Knislinge. Men på årets festival bjöds det bara på en massa underbar sol och värme. Sist jag besökte festivalen så provade jag på att övernatta i klassiskt tält. Men man blir lite för bekväm med åren och inget går upp emot att få sova i en riktig säng, så inför årets festival så hyrde jag och två tjejkompisar en husbil. Jag har aldrig kört något större fordom än en Volvo, så det var en upplevelse att sätta sig bakom ratten i husbilen. Men resan ner på småvägar mot skåne, gick över förväntat bra.

Helgeåfestivalen (torsdag)

Väl inne på festivalområdets camping hittade vi snart en plats bredvid våra skånska vänner som tagit sig an den bästa platsen i skuggan som campingen kan erbjuda. När sedan alla saker är på sin plats så börjar dagen i lugna ro. Gotta sig i solen med lite kall cider och vattenmelon, sova i kapp en liten del av den tidiga morgonen. Bekanta från tidigare tittar förbi och säger hej, och man lär känna de nya grannarna så smått.

Torsdagens akter var:
Frontback 16:00
Streamline 17:00
Ages of Rock (med längre speltid) 18:20
John Lindberg Trio 19:45
Dia Psalma 20:45
Mimikry 21:45
Dragonforce 22:40
Bullets and Octane 00:10

Vi tog oss in på festivalområdet för att få lite mat i magen ungefär samtidigt som Streamline gick upp på scenen. Vi stannar kvar och tittar på krogshowen Ages of Rock, men det blir tyvärr lite ut av en besvikelse, men man fick ju höra en hel del rockklassiker. Efter detta så tog vi lite paus för att få på sig lite varmare kläder inför kvällens spelningar. Sedan var det dags att se Dia Psalma. Denna grupp känner man ju väl till, men inget jag har lyssnat på så mycket. För mig är de typ bara låten Tro Rätt Tro Fel, som jag absolut gillar. Men deras framträdande lämnade inte så mycket wow-känsla efter sig.

Det fanns däremot mycket mer wow-känsla efter Mimikrys framträdande. Man minns väl året 1997 när Hjalle & Heavy var med i TV-programmet På Rymmen och fångade en hel nations hjärtan med sin charm och finurliga låtar om de som jagade efter dem. Men jag har inte lyssnat så speciellt mycket på Mimikry, inte fören de nyligen släppte covern på Timbuktus låt Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Denna låt framförs med lite hjälp av sångaren Martin Westerstrand Skans från gruppen Lillasyster, och det var nog tack vare detta som jag fick upp öronen för Mimikry. Men att se dem live var helt otroligt. Sångaren Hjalmar Östman (Hjalle) hade sådan energi, engagemang och närvaro med publiken. Man får gåshud att se en artist ge så mycket kraft i sitt framträdande. Det är precis samma sak som jag gillar så mycket med bandet Lillasyster.

Efter Mimikry var det dags att ta sig ner till stora scenen och kolla på Dragonforce. Detta engelska band bjuder på otroligt speedad musik med snabba gitarriff, samtidigt som sången är mer lugnare. Dragonforce blev extra populära efter att de varit med i TV-spelet Guitar Hero III där deras låt var bland de svåraste att ta sig igenom.

Efter att ha sätt klart Dragonforce så drog vi oss tillbaka till husbilen nöjda med vad dagen hade att bjuda på. När man väl låg under täcket i loftsängen så var det inte lätt att kunna somna till. Bullets and Octane stod fortfarande på scenen, runt omkring på campingen spelades musik och folk festade. Man ångrade sig att man inte letade upp öronpropparna, och visst kunde man ge sig sjutton på att man blev så där plågsamt kissnödig också. Livet på festival! Jag slumrade till lite lätt och vid kl 04-05 på morgonen gick det inte längre, det behövdes en snabb sväng till toaletten. På campingområdet var det två grupperingar som fortfarande hade fest och spelade hög musik. Jag somnade snart till ordentligt och vaknade inte fören kring lunch.

Helgeåfestivalen (fredag)

Fredagen flöt på i lugn och ro, och solen sken från klar himmel. Vi hade inga planer på att ta oss in på festivalområdet fören det var dags för Electric Boys.

Fredagens akter var:
John Wildcat 14:00
Saffire 15:00
Släkkten 16:00
Electric Boys 17:00
Dan Reed Network 18:00
The Quireboys 19:00
TAKIDA 20:00
Black Ingvars 21:40
Sons of Apollo 22:40
Finnegan’s Hell 00:20

Efter Electric Boys var det dags för det amerikanska bandet Dan Reed Network. 1989 släppte de sitt album SLAM med hit som Rainbow Child och Tiger In A Dress. Detta året var jag på skolresa till London och köpte deras album på band. Nu, nästan 30 år senare får jag äntligen se dem live i lilla skånska Knislinge. Dan Reed bjöd på sig själv och bandet och det var verkligen wow-känsla att få se dem. Dan fick även upp en gäst på scenen, Jeff Scott Soto sångare i Sons of Apollo. När Dan Reed Network hade spelat klart blev jag överlycklig när jag insåg att de skulle ha signering, så jag köpte en samlings-CD och fick chansen att träffa bandet personligen.

Det hade varit roligt att se The Quireboys, men för mig är de mer one-hit wonders med låten I Don’t Love You Anymore. Så vi valde att ta en paus här för att hämta varmare kläder och ta något gott att dricka tillsammans med grannarna på campingen. Men vi var snart tillbaka igen för att se TAKIDA uppträda, och därefter var det dags för Black Ingvars… inte mycket wow-känsla här inte.

Sedan var det dags för bandet Sons of Apollo, som kändes lite som festivalens största nummer. Jag hade försökt att lyssna in mig på dem hemma, men inte lyckats. Kan tänka mig en rockgitarrist lyssnar på dem på samma sätt som en konstnär ser på en vacker tavla. Vi vanliga dödliga förstår oss inte på det. Vi såg några låtar och tog oss sedan tillbaka till husbilen. Denna natt glömde jag inte mina öronpropparna, och sov gott hela natten.

Helgeåfestivalen (lördag)

Lördagen kom med lite fler moln på himlen, men det gav en välkomnande paus från konstant solsken. På schemat för dagen var inte enbart musik, utan det var även VM-match mellan Sverige-England. För bandet Wildness var det en illa vald tid på dagen, och fick spela inför en publik på cirka 15 personer. Inte heller vi stannade upp för att se deras spelning. Vi tog oss istället vidare för att äta lite mat och hålla oss lite uppdaterade på fotbollen.

Lördagens akter var:
The Parity Complex 13:45
Liar Thief Bandit 14:45
The Headlines 15:45
Wildness 16:45
Crashdïet 17:45
Charta 77 18:45
Backyard Babies 19:45
Avatar 21:00
ARCH ENEMY 22:00
H.E.A.T 23:40
Supernova Downtown 00:40

Innan det var dags för Crashdïet så försökte vi söka lite skydd undan solen och fann en plats vid festival-staketet och merchant-tältet. Vi satt där en stund, nöjda med att ha hittat lite skugga. Det var inte speciellt bekvämt på de vassa stenarna på marken, och det torra gräset stack mig på låret hela tiden och jag försökte vifta bort det. Tillslut tittar jag ner och upptäcker att det inte alls är något stickande gräs, utan små arga röda myror. På två röda sekunder far jag upp skrikandes och viftandes för att få bort de små kräken. När Crashdïet började spela fick jag stå där med sjukt svidande lår och hand. Men musiken tog snart överhand, för bandet var riktiga duktiga och energin flödade på scenen. Det ingav helt klart wow-känsla.

Vi hade planerat att se Charta 77, men så bestämde jag mig för att jag och min kompis skulle stå längst fram när det var dags för Backyard Babies och då behövde vi vara på plats tidigt för att få så bra platser som möjligt. Vi gick till merchant-tältet och kollade i fall det fanns något bra att köpa inför kvällens signeringen med Backyard Babies. Det fick bli Dregens självbiografi, kan vara spännande att läsa. På väg från merchant-tältet får jag syn på ett välkänt ansikte. Det var Martin från Rockklassiker som var med oss på vår resa till LA. Jag gick fram och kramade om honom och pratade lite. De hade mycket nytt kul på gång, med nya frekvenser, och kanske det blev en nya tävling med Res med en rockstjärna.

Efter att ha sagt hej då till Martin så gick jag och min kompis och köpte vi på oss lite cider och gick och satte oss vid kravallstaketet i skuggan av stora scenen. Vid kravallstaketet satt det redan folk och väntade, två tjejer för sig och två killar för sig. Så jag tyckte att platsen mellan dem var som gjord för mig och min kompis. Finns det hjärterum så finns det stjärterum 🙂 Men killarna kom snart på att de satt vid fel scen, de var ju här för att se Avatar. Så de lämnade snart platsen så vi kunde breda ut oss lite mer.

Snart stod då äntligen Backyard Babies på scenen och jag fick se dem för andra gången i år. Det kan aldrig bli för mycket Backyard Babies. Vi hade bästa platsen i mitten, vid kravallstaketet och det tog inte speciellt lång tid innan Nicke Borg kände igen mig. Backstage stod Martin från Rockklassiker med sällskap, tillsammans med Nicke Borgs vackra tatuerade finländska flickvän. Sist jag såg Backyard Babies var det på Kalmarsalen och det var mörkt i lokalen, nu i dagsljuset så fick jag syn på hur vacker Dregens gitarr var. Dregen är även en väldigt foto-vänlig person som scenen. Som min vän sa, så har han kul minspel när man drar igång.

Under spelningen så fick min kompis problem med en kille i publiken. Han såg väl sin chans när han såg att det stod fyra tjer på rad. Det börjar med att smita in en hand till kravallstaketet, sedan kommer den andra och det bänds upp med full kraft och knuffar undan de som står där. Men han gav sig på fel tjejer och han fick snällt fortsätta stå bakom oss. Nicke och Dregen kastade ut plektrum till publiken, och de var som galningar efter dem. helt plötsligt hör jag en tjej skrika bakom mig och jag vänder mig om. Då ligger den jäkla mansgrisen med söndersliten t-shirt över en tjej som har kurat ihop sig som en igelkott för att skydda sitt plektrum. Två vakter kommer farandes och häver sig över kravallstaketet för att sära på dem. Senare hör jag en annan kille berömma mansgrisen att det var tappert kämpat.

Förövrigt så var det ett bra framträdande med Backyard Babies, även om vissa låtar lös med sin frånvaro. När spelningen var över så gick vi över och ställde oss i kön till signeringen, och jag fick Dregens bok signerad av bandmedlemmarna och en kram av både Dregen och Nicke.

Efter Backyard Babies var det dags för Avatar så vi gick och tittade på dem en stund i väntan på att Arch Enemy skulle upp på stora scenen. Avatar var inte riktigt vår grej, men man blir sjukt imponerad av att se Arch Enemy. Där snackar man Girl-Power när deras sångerska sätter i gång med röstresurser, som hämtat från avgrunden. Vi såg ett par låtar med dem, men det föll inte riktigt min vän i smaken, så snart var vi på väg tillbaka till husbilen. Skönt med en hyfsad tidig kväll, vilket bidrar till en tidigare hemfärd dagen efter.

Dagen efter packar vi ihop och rullade hemåt i den hyrda husbilen, väldigt nöjda efter en helt perfekt Helgeåfestival. Det var inte fören på söndagen som jag kom på att vi helt missade H.E.A.T spelning föregående kväll.

Kommentarer