Livs resa till Los Angeles 2017

Livs resa till Los Angeles 2017

I september 2017 började radion Rockklassiker med en tävling. Man fick messa in en aktuell kod till radiostationen och varje vardag så ropade de upp tre stycken namn. Den personen som ringde in snabbas vann en rock-resa i slutet av september till Sunset Strip i Los Angeles med Nicke Borg i Backyard Babies som reseledare. Den 13 september ropades mitt namn upp och jag var snabbas att ringa in till Jonas och Jakob på Morgonrock. Känslan var helt otrolig, jag skakade av adrenalin i ett par timmar och kunde knappt koncentrera mig på mitt jobb hela dagen. Jag hade precis vunnit min livs resa. En resa som på egen hand är helt omöjlig att uppnå.

Det kommer bli boende på hotell på Sunset Strip i LA där vi kommer gå på kända rockklubbar. En ut av rockklubbarna är  Whiskey a Go Go som fick stå modell för Bourbon Room i filmen Rock of Ages. Vi kommer få se Accept uppträda. Black Star Riders kommer guida oss genom LA och visa vart alla rockkändisarna bor. Vi kommer gå på Grammy Museum och mycket mycket mer.

Även om Roccklassiker bjuder på det mesta på resan, så var det en hel del att planera och fixa. Jag ville gärna ha lite nytt och snyggt från Sweden Rock shoppen. Hitta resväska och väska för handbagage. Klippa håret. Skriva lista på allt som ska med på resan. Planera resan och boende till och från Arlanda.

Dagen innan avresa

Jag åkte upp till Arlanda dagen före avresan till LA. Jag är helt klart en “small town girl”, som Journey sjunger om, och var nervös för att köra själv för första gången genom Stockholm. När man kommer från landet så tänker man att rusningstrafik är det samma som fruktansvärt många bilar på samma plats, som rusar fram 100 km/h. Men det gick ju lite saktare än så, att jag istället blev rädd för att få i fel växel och få motorstopp mitt på Essingeleden.

Jag kom fram till mitt hotell på Arlanda utan några som helst problem, och jag behövde inte ens ta hjälp av Google Maps. När jag hade fått in mina grejer på hotellrummet insåg jag att jag inte hade ätit något på hela dagen. Jag är ingen frukostmänniska, och lunchen blev skippades i min iver att få komma iväg. Hade tänkt att äta något på vägen, men när man väl satt bakom ratten ville man bara komma fram. Så jag gick och satte mig på hotellets restaurang och beställde en jättegod hamburgare och en stor kall öl.

Innan jag mätt och nöjd kröp ner i sängen så hade jag satt ett antal larm på mobil och läsplatta. Min syster hade även lovat att ringa och se till så jag inte försov mig och missade flyget och mitt livs resa till LA.

Dag 1

Jag vaknade utan problem på morgonen ut av något av alla mina larm. Gick in i badrummet och började borsta tänderna. Då ringer min syster, så mumlande med tandkräm i munnen förklarade jag att allt var lugnt och att jag var vaken. Vi skulle inte mötas upp förrän kl 08.15 på terminal 5 på Arlanda. Men jag valde att ta den tidigare hotell-taxin ut till terminalen. När jag väl klev in på terminalen så stod jag där en stund, cirka 2 meter innanför dörrarna. Såg en kille stå på andra sidan med en Rockklassiker T-shirt och bagage. Jag visste att de skulle vara väl synliga på Arlanda, men jag blev ändå osäker eftersom jag var så tidig. De hade kanske inte kommit i ordning ännu att ta emot oss vinnare. Men till slut gick jag fram och hälsade, och det visade sig ju att det var Martin, min kontaktperson på Rockklassiker sedan jag vann resan. Av Martin fick jag en goodiebag men en massa bra att ha grejer inför resan. Vi fick även en jacka, T-shirt och skjorta tryckt med Rockklassiker och vår sponsor Fristads.

Snart droppade en efter en av vår grupp in på terminalen. En helt underbar samling av olika personligheter mellan 20-50 år. Men alla var vi här av samma anledning. Musiken och att få en helt underbar och oförglömlig resa i rockens Los Angeles. Vi lyfte från Arlanda cirka kl 11 på torsdag förmiddag, med Norwegian. Det var ett direktflyg raka vägen till Los Angeles, en resa på cirka 11 timmar. Det var inte lätt att sova på flygplanet, men jag försökte vila ögonen emellanåt. I ryggstödet framför fanns en skärm man kunde roa sig med. Här kunde man kolla all information om flygningen med interaktiv karta med vart man befann sig i världen. Man kunde se olika filmer och tv-serier eller beställa godsaker från baren. Jag beställde någon öl och tittade igenom filmerna Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och Kvinnan på tåget.

Vi landar sedan på LAX på förmiddagen lokal tid. Det var otroligt vad många säkerhetskontroller man behövde gå igenom innan vi äntligen satt i bilarna på väg till hotellet. Vi hade rum bokade på Grafton Hotel on Sunset som låg på Sunset Strip. Så snart vi hade fått tillgång till våra rum hade vi en stund på oss att duscha och göra oss i ordning innan vi skulle iväg för att äta en gemensam middag.

Det var gångavstånd till restaurangen Saddle Ranch Chop House som också låg på Sunset Strip. Typiskt rock-western ställe som även erbjöd på mekanisk bull riding. Tror hela gruppen var trötta efter den långa resan, för ingen ville upp och prova på bull riding innan maten. Martin varnade oss för att portionerna på detta stället var gigantiska. Jag beställde in classic stek med friterad färskpotatis, men som aperitif. Men det kom in en rejäl stor tallrik fylld med friterad potatis, grönsaker och kött. Det var väldigt gott och mättande. Vi satt kvar där ett tag och pratade och drack lite kall god öl, och fick vi in två stora rosa sockervadd som placerades på borden, som man kunde sitta och smaska på.

Men strax skulle vi vidare på nya upptåg. Maria ville inte att sockervadden skulle förgås, så hon fick med sig dem i två stora påsar. Vi gick vidare till baren på det kända Andaz West Hollywood som låg precis bredvid. Här beställde vi oss en varsin drink och fick sedan en exklusiv tur upp till hotelltaket där det fanns en pool och en sagolik utsikt ut över upplyst LA.

På detta hotell bodde Led Zeppelin i mitten av 70-talet och hyrde då 6 våningar till sina medlemmar och följe. Det rapporterades att trummisen John Bonham körde motorcykel genom korridorerna, men det sägs att det även kan ha varit deras manager Richard Cole. Från rum 1015 ska Rolling Stones gitarristen Keith Richards ha kastat ut en TV genom fönstret 1972. Lemmy skrev låten “Motorhead” på en ut av balkongerna mitt i natten med en akustisk gitarr. Slipknot frontman Corey Taylor försökte ta livet av sig genom att hoppa från balkongen på åttonde våningen 2013, men blev stoppad. Jim Morrison bodde här tills hans manager fick reda på att han hängt från ett fönster i fingertopparna och dinglat över trottoaren.

Nicke Borg berättar att han själv har varit på detta hotell och festat med bland annat Ron Jeremy en gammal porrskådis. Nicke har flutit omkring i poolen och testat Jack Daniel’s  flaskor som flytdynor. Av förståeliga skäl är nu alla balkonger inglasade på Andaz West Hollywood. Efter att vi fått avnjuta vår drink gick vi tillbaka till vårt hotell. Trött och sliten, men mycket nöjd kröp jag ner i sängen som jag delade med min reskamrat Pernilla, och somnade på ett par sekunder.

Dag 2

Klev upp på morgonen och gick upp för att prova frukosten på hotellet. Beställde in något med yoghurt, müsli och färska bär. Allt är stort i USA, även de färska bären. Sedan promenerade hela gänget iväg något kvarter till hotell Sunset Marquis där vi skulle möta upp våra guider för dagen, det var dags för startrip i LA med Black Star Riders (fd. Thin Lizzy). Först möter Darren Edwards från Warner Music upp oss utanför hotellet. Det är Darren som har roddat i det mesta med våra kommande möten med kändisar under vår vistelse i LA. Därefter kom sångaren Ricky Warwick och basisten Robbie Crane med ett mindre sällskap, bland annat Ricky´s fru. Vissa av oss hade ju hoppats på Scott Gorham skulle dyka upp, som är den enda som är kvar sedan Thin Lizzy tiden. Men det blev en sjukt lyckad startrip. Det var Robbie som höll i guidningen med stor entusiasm och humor. Robbie växte upp i LA med sin skateboard under armen.

Som 14 åring köpte hans pappa hans första bas gitarr på Fairfax Music School in Hollywood och som 16 åringar spelade han och hans bästa vän på klubbarna i Hollywood med sitt första band “Dreamsuite”. Mellan 1996-2012 var han basist i bandet Ratt och 2014 gick han med i bandet Black Star riders. Robbie har även turnerat med Vince Neil’s när han gick solo. Han har också jobbat som bas tekniker åt  Bobby Dall i Poison mellan 1984-86.

Robbie hade koll på allt som hade hänt i LA som hade med rock att göra, och lite till. Han visade oss i vilken korsning som rapparen Young Dolph hade blivit skjuten i sin bil, bara tre dagar tidigare. Jag tog en massa bilder under turen, men jag kommer nog bara ihåg bilderna på Landmark Motor Hotel som Janis Joplin dog på 1970 av en överdos av heroin i rum 105. Nu för tiden heter hotellet The Highland Gardens Hotel.

Robbie går upp i sina berättelser och härmar gärna hur andra kändisar pratar. Steven Adler ska visst ha räddat livet på Nikki Sixx en gång. Robbie berättar också om en gång då de är vid en studio med Vince Neil samtidigt som Prince är där. De får stränga order om att inte störa Prince. Men detta skiter Vince i som ger sig iväg genom korridorerna mot Prince rum. Men när de kommer dit är det tomt, så Vince passar på att spela lite på Prince gula telecaster.

Vi stannar även till utanför The Argyle som är en nattklubb i Hollywood där Robbie har jobbat och sett många spelningar. 1989-90 hade John (Vi tror det är John Entwistle från The Who) en hel del basutrustning på detta stället och när han skulle återvända till England så viste han inte vart han skulle förvara det.

Robbies chef Ray frågade om inte Robbie spelade bas. Robbie svarade att jo visst spelade han bas. Då sa chefen, varför kan inte du ta han om Johns utrustning. Men Robbie undrade vad han skulle göra med dem, och chefen sa att, ja vad skulle han göra med dem. Så Robbie sa, ja för fan… Robbie gick till John och sa att han hört att han letade efter någon som kunde förvara grejerna. Robbie sa att han kunde ta hand om dem, med en regel att han fick använda det. John sa att det var perfekt! Så Robbie spelade i små dåliga band i LA där gitarristen hade skitdålig utrustning, medans Robbie hade jättebra. Nu gjorde det inte så mycket skillnad, för Robbie spelade inte så bra ändå på den tiden.

Robbie fortsätter att berätta om att någon i hans  band var knarklangare och hans chef visste om detta. Så chefen brukade ringa ibland och fråga om han kunde skaffa fram något knark till honom. Robbie fick till slut så många telefonsamtal, att han bestämde att ha lite hemma, även om han själv aldrig använde det. Han förvarade det bara för att han visste att hans chef alltid skulle fråga efter det. En torsdag klockan 4 på morgonen ringer chefen och säger att han ska komma ner till klubben, där det hela tiden är fest. Robbie var sur, och det var ju tidigt på morgonen, men han tog motorcykeln och åkte ner till klubben, gick igenom dörrarna och åkte ner med hissen. På den våningen finns det ett privat kontor för ägaren. Robbie öppnade dörren och där var John och ett par andra kända tillsammans med chefen Ray, plus några strippor. Robbie som var ursinnig och la fram kokainet på bordet och bad om sina förbannade pengar. Chefen säger då att han ska stanna ett tag för att John vill prata med dig. Robbie beskriven John som en fåordig man, men han frågar Robbie om han vet vad som finns i väskan på bordet. Robbie säger då att det ger han fan i och att han vill ha sina jävla pengar nu. John öppnar då väskan och där ligger en svart bas. Robbie skiter i vilket och ber igen om sina pengar för knarket. Johan frågar om Robbie vet vad det är för något och Robbie som är skitsur svarar med att den är skitful. John slänger då igen locket på väskan och går iväg. Robbie får sina pengar och sticker därifrån. Nästa morgon säger hans chef att han är en jävla idiot, John hade tänkt ge dig den där basen för att du kom ner med knarket.

På ett ställe stannade vi till och gick in på en mindre parkering mellan några hus. Om man klättrade upp vid ett staket så skulle man visst skymta bakom ett garage, ett mindre hus där Guns n Roses brukade hänga och ha vilda fester.

Vi fick tyvärr inte köra upp Hollywood Hills eftersom vår buss vägde för mycket. Men på ett ställe svängde vi av så vi kunde gå en bit upp på gatan och ta kort på Hollywood skylten. Sedan åkte vi vidare till Hollywood Boulevard och Walk of fame. Vi gjorde ett snabbt stopp utanför Capitol Records där portvakten snart förstod att han fick ge sin 5 minuters informationsguide till de entusiastiska svenskarna. De har i dag bland annat hand om Paul McCartney, the Beach Boys, the Beastie Boys, Eagles och Katy Perry.

Efter det stannade vi till vid Chinese Theatre där många kända har lämnat sina avtryck. De jag hittade var Marilyn Monroe, Jack Nicholson, Jane Fonda, Bruce Willis och Adam Sandler. På Walk of Fame fanns gott om stjärnor, men den som blev viktigast var Slash stjärna, som låg utanför Hard Rock Cafe.

Vi stannade även till utanför The Guitar Center där man i skyltfönstret bland annat kunde beskåda en av Slash gitarrer. Här fanns även fler handavtryck av från olika rockband. Bland annat Mötley Crüe, Linking Park, Iron Maiden med sin Eddie, Slash, AC/DC och Def Lepperd.

Sedan åkte vi tillbaka till Sunset Strip, åkte förbi Whiskey a Go Go, för att sedan stanna för lunch på Rainbow Bar and Grill som ligger precis bredvid The Roxy Theatre.

I början hette puben Villa Nova restaurant och ägdes av en filmregissör. Joe DiMaggio och Marilyn Monroe möttes här på en blinddate 1952. När det senare blev populärt för rocken brukades det besökas bland annat av Alice Cooper, John Lennon, Ringo Starr och Elvis Presley. På 1980-talet blev Rainbow populärt ställe för Mötley Crüe, Poison, Billy Idol och Guns N’ Roses. Rainbow nämns bland annat i Guns N’ Roses låtar “November Rain” och “Don’t Cry”.  Lemmy var nästan dagligen på Rainbow när han inte var ute på turne med bandet. Han satt ofta i slutet av baren och spelade på en pokermaskin.

På sidan av The Roxy Theatre på en svart vägg har någon målat av Lemmy. I entren till Rainbow står han i full storlek som bronsstaty. Lemmys stol och pokermaskin står fortfarande kvar vid baren. Vi blev alla visade till ett par bord längst in på Rainbow och beställde deras berömda pizza. Jag fick då veta att just i där jag satt i soffan hade Tommy Lee fått blowjob en gång under bordet. Tur det var galonklädda soffor som är lätta att tvätta av.

Efter lunchen åkte vi vidare för att besöka 10th Street Entertainment som är manager för ett stor antal band som exempelvis Five Finger Death Punch, Sixx:am, InFlames, Mötley Crüe och Blondie. På deras kontor möttes vi av två unga tjejer och en vovve, de delade ut lite olika t-shirts, CD-skivor och DVD-skivor som vi fick välja emellan. Jag valde ut en T-shirt med Five Finger Death Punch, en cd med Mötley Crue, en DVD med InFlames i Göteborg och ett Five Finger snapsglas.

Nästa anhalt var restaurangen Canters som ägdes av Mark Canters som är kompis med Slash. De lärde känna varandra redan i skolan när Slash blev sugen på att sno Marks motorcykel. Om man snor en cykel så är det bara att cykla i väg, men med en motorcykel måste man lära sig hur den fungerar. Så Slash bestämde sig för att helt enkelt bli kompis med Mark i stället. När Guns N’ Roses var i startgroparna, sa Mark till Slash att det inte var något att satsa på, att det inte skulle hålla mer än tre månader. Han har kört runt på grabbarna till olika spelningar, och han har givit dem mat när de inte har haft några pengar. Det var även han som påverkade dem till att återförenas igen. Mark har skrivit en bok som heter Reckless Road: Guns N’ Roses and the Making of Appetite for Destruction. 70% av alla bilder i boken har Mark själv tagit på Guns N’ Roses Denna bok fick vi ut av honom signerad. Han visade även att bilden på omslaget är tagen på hans egna restaurang, och visade oss bordet. Familjen som satt där och åt mat blev lite fundersamma när 10 personer kommer och tar kort på dem.

Efter detta åkte vi tillbaka till hotell Sunset Marquis som är ett lyxhotell som blev mycket populärt hos rockartister under 80-talet. Det blev till stor del deras hem under den tiden de tillbringar på Sunset Strip. Kändisar på gästlistan är bland annat Metallica, Iron Maiden, Kiss, Guns ‘N Roses, Aerosmith, Chili Peppers, Phil Collins, Sting, Dave Grohl, Green Day och Kings of Leon. En sak som gömmer sig på detta hotell och det är Studion NightBird, som är en av Los Angeles bäst utrustad och mesta avancerade studio

Historien om NightBird började med att producenten Jed Leiber och den berömda gitarristen Jeff Beck bodde på hotellet under tidigt 90-tal. De spelade en hel del på sitt rum och och efter klagomål från övriga gäster blev de visade till en tvättstuga i källaren där de kunde spela så mycket som de ville. Vad som startade som ett tillfälligt rum, blev till en plats för stora rockstjärnor att hänga och spela in sina skivor. De har en gedigen lista på kunder men några exempel är Aerosmith, Billy Idol, Bob Dylan, Green Day, Nickelback, Ozzy Osbourne, Red Hot Chili Peppers, Slash, Steven Tyler, Britney Spears, Justin Timberlake, Madonna, Elton John och ja, Avicii också.

Så när vi skulle ner till studion så fick vi inte fotografera något, eftersom många kändisar mer eller mindre bor på Sunset Marquis. Vi fick kliva in i ett ut av studio-rummen för en ut av dagens alla höjdpunkter. Ricky Warwick och Nicke Borg gjorde ett akustiskt uppträdande för oss. Först spelade de tillsammans Jonny Cash låten Ring Of Fire. Sedan körde Nicke Poisons låt Every Rose Has It’s Thorn och efter det Ricky med Thin Lizzy låten Jailbreak.

Vid det här laget hade vi typ gått över schemat med 3 timmar. Så när vi kom tillbaka till Grafton Hotel så hade vi 30 minuter på oss att göra oss i ordning innan bussen kom och hämtade upp oss för vidare transport till Yamashiro restaurang. Vår Martin blev orolig om bussen verkligen kunde ta oss ända upp till Hollywood Hills på de slingriga vägarna. Men chauffören sa att det var inga problem. Jag kan påpeka att det är mörka och slingriga vägar, och när bussen svängde in på restaurangens område så skrapade han i en lampa som hängde på ett staket. Det blev med all säkerhet en lång fin repa i den svart lacken. Längre upp i backen blev det trångt med ett träd och även här gnisslade och skrapades det en hel del.

Huset byggdes klart 1914 av hantverkare från Japan. Den fick namnet Yamashiro som på japanska betyder bergs-slottet. Kring huset anlades även en vacker japansk trädgård. Nuförtiden är det en japansk restaurang. Ofta när det ska filmas i japansk miljö så sker det i denna byggnad, då det är billigare än att åka till Japan.

På Yamashiro beställde jag in sushi för första gången i mitt liv. När vi hade ätit klart så gick vi ut och njöt av den fantastiska utsikten över Los Angeles, medans vi väntade på att bussen skulle komma och hämta oss. Vi väntade en stund, och tillslut ringde Martin och kollade med taxiföretaget och fick prata med en mindre glad chef som inte var så lycklig över sin repade bil. Så vi fick gå en bra bit ner där vår chaufför stod och väntade på oss.

När vi var tillbaka på Grafton Hotel så var denna kväll över för min del. Men många andra av våra grupp drog vidare på äventyr till bland annat Rainbow bar. Jag ångrar det naturligtvis, men samtidigt hade det varit en intensiv dag och jag ville vara pigg till dagen efter.

Dag 3

Efter en stadig frukost var vi nästa alla på benen igen även om vissa i gruppen fick ta mer stöd än andra, efter en lång natt på Sunset Strip. Det första som stod på schemat var att åka down town LA till Grammy Museum. Jag personligen tyckte inte det var så speciellt mycket, det var mycket med musik och artister från förr som man inte hade någon koll på. Men det var en utställning med Michael Jackson scenkläder och även en del från Jonny Cash.

Både jag och min rumskamrat Pernilla gick igenom museet rätt så fort så vi började leta efter ett ställe utanför där de sålde kaffe. Vi hittade ett ställe som även serverade nypressad juice i olika smaker. Jag valde en supergod “power up” med ingefära. Down town LA är inte speciellt roligt, här finns det mest bara kontor och lunchställen. Men vi gick förbi Staples Center som är en inomhusarena för basket och ishockey i Los Angeles. Här hade även Mötley Crüe sin allra sista spelning 31 december 2015.

När vi rundade kvarteret så fick vi se att Nicke Borg satt på ett fik. Där det finns kaffe, hittar man även Nicke. Vi hejade på honom, för det är ju inte så ofta man springer på en kändis på stan 🙂

Precis runt hörnet av Grammy Museum låg restaurangen Rock ´n Fish där vi sedan åt lite lunch. Salladen som vi fick som förrätt var sjukt god, något jag bara måste prova på här hemma. På samma gatan som restaurangen skulle även en grupp som heter Motionless in White ha en spelning och vår Darren hade ordnat med en meet-and-greet med dem. Jag tror ingen utav oss visste vilka de var. Men vi hade fått höra att de var nya Merely Mansson, och vi hade fått en CD med dem sedan tidigare som vi skulle ha med oss för att få signerad. När vi stod utanför restaurangen och väntade passade några ut av oss att lyssna på något som de har gjort på mobilerna. Samtidigt började gatan fyllas av svartklädda ungdomar. Jag konstaterade att jag åtminstone hade rätt färg på naglarna. Två våningar upp på balkongen började även en lång kö att bildas av fans som hade turen att få meet-and-greet med sina idoler. Snart vinkade Darren uppifrån att det var våran tur. Säkerheten var hög, med metalldetektor och koll ut av väskor. Vi fick inte heller fotografera där inne utan det skedde av deras egna fotograf, som vi kommer få bilder ut av senare. Det är pirrigt att stå där och vänta på sin tur och sedan gå fram till gruppens medlemmar för att hälsa, få autografer och sedan ett foto.

När vi var klara hos Motionless in White hoppade vi in i bussen igen och åkte en bit av utkanten av Los Angeles, till ett ställe som heter Eagle Rock. Vi hade helt enkelt blivit hembjudna till James Michael och hans studio.

James Michael är musikproducent, låtskrivare, ljudtekniker och sångare. Från och med 2007 är han sångare i rockgruppen Sixx: A.M. där även basisten Nikki Sixx från Mötley Crüe medverkar. Han har arbetat med artister som exempelvis Mötley Crüe, Alanis Morissette, Meat Loaf och Scorpions.

Jag tyckte James han hade ett jättemysigt litet gult hus. Han bjöd in oss först i sin trädgård där han på altan hade dukat upp med frukt, godis och vatten till sina gäster. Från början hade James sin studio inne i huset. Men nu hade han byggt till ett mindre hus i trädgården för detta. Han bjöd in oss alla i sin studio och 15 personer trängde ihop sig för att lyssna på hans syn på rockmusiken i dag.

Han berättar att de ska göra en Greates Hits skiva, men vet inte riktigt när. Han tycker det känns konstigt att nämnde det eftersom det känns som om de började spela ihop i går. Men de har redan skrivit och spelat in några nya låtar till skivan som ska vara riktigt grymma. Det är de första låtarna som de börjat spela in sedan de slutade att turnera.

Han berättar också att han för en tid sedan var utbränd och började testa på att dra sig tillbaka. Han känner att han har testat på att göra nästan allt som han velat att göra i musikbranschen och att han har haft sådan tu att göra det. Under tre månader så lät han skägget växa och la på sig extra kilo. Varje dag satt han utanför huset och tittade på fåglar. Den tiden var han lyckligare än han varit på länge. Det var så annorlunda mot det han var van vid. Det har varit ett hektiskt liv att nå drömmarna, och även om det blivit succé, så tar det inte stopp där utan man siktar högre och högre, och skivbolag och managers vill ha mer osv. Men när han kom tillbaka från turnén insåg James att han bokstavligt talat har hållit på med musiken i 20 år, utan någon paus. Han visste inte vem han var, eller vad han gillade. Han trodde han gillade golf, men det suger han på, så det gav han upp. Så just nu är James där han ska fundera ut vem han är.

Från början var det inte tänkt att James skulle bli sångare för Sixx:am. Men när de väl skulle börja spela in kunde de inte hitta en sångare som hade så bred sångröst. För Nikki Sixx var det nog en större omställning att börja turnera med Sixx:am. Med Mötley Crüe anlände de till spelningar med egna flygplan, men med Sixx:am var det bara att tränga ihop sig i turnébussen. Den bästa låten James har skrivit, tycker han är Life is beautiful. Han berättade att de satt i hans hus och festade när Nikki Sixx drog de första tonerna på gitarren som de spelade in. James satt sedan någon dag och lekt med det i studion och la bland annat på ett eko. Nikki Sixx kom inte ihåg hur han hade spelat det utan fick ta del av inspelningen. När han hörde det kunde han inte begripa hur han kunde ha spelat det, han provade om och om igen. Det tog tid, men han fixade det till slut, och la till och med ut en how-to på Youtube. Det tog 20 år innan James berättade för Nikki Sixx att han hade lagt till ett eko på gitarren.

James jobbar nu för tiden en del med att utveckla nya artister och han jobbar med en ung kille som vi troligtvis får höra om inom 6 månader. Han är som Billy Corgan (The Smashing Pumpkins). James gillar grabben så mycket eftersom han är den enda som har låtit som Billy Corgan, förutom Billy Corgan. Så även om man gillar The Smashing Pumpkins eller inte så är det ett “fresh sound”. De är inne i James studio i veckorna och producerar skivan som är helt fenomenalt. James kommer sedan försöka, med hjälp av exempelvis Darren Edwards att få ut skivan på marknaden utan ett skivbolag.

James får frågan om han tror att det kommer ett nytt band som Nirvana, och han är säker på sin sak att det alltid kommer ett nytt band. Allt går i en cykler, men man vet inte hur lång cykeln är, och om man kan ha en karriär under tiden som man är ute ur cykeln. Så producenter få hela tiden hålla tummen på pulsen om vad som kommer härnäst, och försöka bara vara lite före trenderna. Men under några år så är det många som istället har halkat efter. James känner därför att han måste gå bredare och ta till sig allt som händer på marknaden.

Han vet inte vad det är, om det är något med vattnet i Sverige, men det är en dramatisk skillnad mellan rock-fans i Sverige och rock-fans i USA. Rock-fans i USA är inte längre en gemenskap, inte som han är medveten om i alla fall. Så han tycker det är jättespännande att ha oss på besök. Det är därför som det är så roligt att spela på festivaler, för på sådana ställen för man samman så många som älskar rock. Det är där de kan känna att rocken inte är helt död.

James gör sin del och letar efter unga och nya rockbands. Om ni vet några coola bad där över som letar efter någon producent… Här vaknar Oliver till i vårt gäng och säger att James väldigt gärna får producera hans band (Devil’s Gun) nästa album. James vill väldigt gärna höra dem spela, så Oliver lovar att lämna kvar en CD.

James drar det där med att inte vet vem som kom först, kycklingen eller ägget. Men när det inte finns någon marknad för rockmusik i USA så kommer det inte fram några nya band. Om det hade varit för 5-6 år sedan så hade Jemse får minst tre samtal i veckan om att komma ner på Roxxy, kom kolla in det här bandet, kom ner till Viper room, vad det än kunde vara. Dessa samtal händer inte längre. De få gånger som de samtalen kommer är det för att någon kommer till LA.

James frågar oss om vi känner till det nya bandet Greta Van Fleet. Ingen utav oss känner igen det namnet. James tycker det är jätte bra och berättar att de är på toppen just nu i den lilla rockvärlden som finns kvar. De är unga killar 19-20 år gamla. James sätter igång dem med låten Highway Tune på Youtube och förklarar att detta är det största rockbandet i USA just nu.

Efteråt förklarar James att han har hållit på med musiken så länge att han han behöver ny motivation, och är mycket tacksam för Sixx:am, för det var ett utlopp för honom. Det var den stunden som alla hans rock ´n roll drömmar blev sanna. Han hade flyttat till LA som ung tonåring, ungefär 18 år och han ville bli rockstjärna. Det var hans stora dröm. Efter en lång rad av besvikelse. Han skrev på ett skivkontrakt, och medans han väntade på att han skiva skulle komma ut så trodde han att det skulle bli en stor hit, att han skulle tjäna miljoner av dollar, turnera över hela världen och han skulle bli en känd rockstjärna. Men det tar ett tag att få ut en skiva, cirka 6 månader att sätta ihop och 6-8 månader att producera. Så medans James väntade på sin skiva så träffade han Mötley Crüe och skrev låtar till deras album New Tattoo. Han skrev några ut av Sammy Hagar låtar och han jobbade ihop med Blondie. Som ung grabb var han helt plötsligt i samma rum som alla dessa mer etablerade artisterna. Många ut av artisterna var sådana som James själv gillade som liten. Han tänkte då att det kunde vara ett bra sätt att “köpa tid” medans han väntade på att bli kändis. Att skriva några låtar till Mötley Crue , och några till Blondie och sedan kommer hans skiva ut och han blir superkändis och aldrig behöva skriva låtar till andra igen. Men det som hände var att hans skiva kom ut och sålde 2000 kopior över hela världen. Så det blev inte en byggsten att bygga ett kändisskap på. Men alla de sånger han skrivit till Mötley Crüe, Sammy Hagar, Meatloaf de börja att klättra på listor och något hände som James aldrig hade trott. Checkar började trilla in med posten. Det var checkar på belopp som var mer än vad han då tjänade på 5 år. Det var då det började gå upp för James att han troligtvis hade fokuserat på fel del av musikbranschen. Att bli kändis är kanske inte så viktigt. Kanske det fanns en karriär där som låtskrivare och producent. Det som är så bra med detta är att du tillbringar några dagar med ett band och skriver deras låt. Sedan går DE in i studion och spelar in den, DE ger sig ut på turné. DE tillbringar två år av sina liv att jobba på den sången, eller skivan. Under tiden sitter James hemma och gör inget, förutom att ta emot checkarna.

James passar på att spela en helt ny låt med Sixx:am för oss, som inte ens hans flickvän eller skivbolag har hört. Den blev klar för bara några dagar sedan. Detta fick vi inte filma.

James berättat även om programmet han jobbar med när han skapar musik. Att man aldrig blir fullärd, och att han fortfarande får titta på Youtube klipp med how-to som den yngre generationen lägger upp. När han var ung kunde han sätta ihop låtar, med mängder med exempelvis olika gitarreffekter, vilket blir svårare om man ska utföra det på en scen. Ett klassiskt nybörjarmisstag.

Innan vi skulle åka vidare fick vi komma in i James hus och vardagsrum, där hans katt Rock låg och sov på soffan. Rock uppskattade inte redigt när 15 personer trängde sig in i huset och försvann iväg rätt så snart. Det som nu var vardagsrum hade tidigare varit studio, under den tiden då det jobbades med låtar till Mötley Crüe.

Lite sorgset lämnade vi sedan denna genom trevliga rockstjärna och åkte tillbaka in mot LA. Denna dag fick bli en snabb middag på CaliBurger, ett ställe som nog hade fått ett svenskt McDonalds att framstå som en lyxrestaurang. Jag åt hälften av den flottiga hamburgaren som serverades. Men vägg i vägg med hamburgerrestaurangen låg The Rose, och där väntade meet-and-greet och konsert med Accept.

Jag blev förvånad när jag kom in på The Rose och förstod att det var där Accept skulle spela under kvällen. Jag trodde vi skulle på en stor arenaspelning, men detta var inte mycket större än vårt Sandra i Kalmar. Accept hade bara några månader sedan varit i LA och spelat. Men nu var de tillbaka för att göra ägaren på The Rose en tjänst. Det som väntade oss var en exklusiv och intim spelning med bandet. Om det var pirrigt att tidigare få möte gruppen Motionless in White så var det nog ännu värre nu. Men man fick hälsa på dem, få autografer och ett foto. De är nog vana vid det här laget att möta nervösa fans. När alla i gruppen hade fått träffa dem så gick vi ut i lokalen och beställde lite öl i baren. Lite längre bak i lokalen fanns en lång soffa man kunde sitta i och ha bra utsikt över scenen, så där satte vi oss och inväntade spelningen.

Och vilken spelning, så otroligt bra. Gitarristen Wolf Hoffmann som är originalmedlem från 1976 fick mycket lektid på scenen och är otroligt duktig. Deras basist Peter Baltes som också varit med från starten hade en Legend of Zelda T-shirt på sig. Varför hade han inte den när vi hade meet-and-greet, då hade jag ju vetat vad jag skulle prata om.

Nu började den långa dagen sätta sina spår. Att sitta på en Accept-konsert och nästan somna är oacceptabelt. Piggnade till lite efter att ha gått en runda på The Rose. Så snart vi var tillbaka på hotellet somnade jag gott i sängen.

Dag 4

Söndag är sista dagen i LA, och vi har fria aktiviteter. En del ska iväg och handla, medans andra tar taxi ut till havet och stranden. Jag hade bestämt mig för att bara ta det lugnt. Vi hade tidigare redan varit vid walk of fame och jag kände inget behov utav att shoppa. Vid frukosten blev jag orolig, för det var mulet på himlen och det var inte speciellt varmt. Men när jag hade plockat ihop alla mina grejer på hotellrummet så lös solen ner på hotellets pool. Vi checkade ut från rummet och hotellpersonalen tog hand om våra väskor. Jag beställde en mojito i baren och skuttade ner till poolen. Vid poolen satt Nicke Borg och hade det gott. Han varnade mig för att bränna mig i solen innan han gav sig iväg på egna upptåg i LA. Det var så otroligt gött att bara ligga där i solen och smutta på en mojito, eller plaska runt i poolen. Ju mer dagen gick dök flera från gruppen upp och njöt vid poolkanten.

På eftermiddagen beställde jag en jättegod hamburgare på hotellet. Efter det gick jag och Pernilla en runda på Sunset Strip. Martin från Rockklassiker hade tipsat om en butik som sålde smycken som Pernilla villa kolla in. Jag märkte direkt att de smyckena inte hade min prislapp. Men Pernilla köpte ett snyggt halsband. På vägen tillbaka så gick vi förbi H&M, så jag tänkte jag kunde köpa något i alla fall. Så en ring fick följa med hem till Sverige.

Vid klockan 19.00 kom bussarna och hämtade upp oss för vidare transport till flygplatsen. När vi körde i mörkret på motorvägen till flygplatsen påminde det mig om en film på Youtube om bilköer i LA under Thanksgiving. Vet inte om det var samma väg vi åkte, och det var inte heller alls lika mycket bilar.

Återigen var det dags att ta sig igenom mängder av säkerhetskontroller och en narkotikahund gick runt och gjorde sitt jobb. När vi väl hade lyft med flyget så var jag riktigt trött och somnade till en cirka 20 minuter. Men blev väckt igen när de kom och serverade maten. Efter det hade jag inte en chans att somna igen. Jag hade fått tips om att tv-serien Kampen om tungvattnet skulle var riktigt bra. Tur var det för denna dag bjöd Norwegian av någon anledning bara på TV-serier. Försökte beställa CocaCola och något att äta för att hålla mig vaken, men betalningen gick inte igenom.

Vi mellanlandade i Oslo kring klockan 18.00 lokal tid. Där hade vi cirka en timme innan vi flög vidare mot ett regnigt Arlanda. När alla hade hämtat sina väskor på Arlanda, samlades vi upp för att sorgset säga farväl. Kanske träffas vi alla åter en dag för att prata om alla våra minnen från Los Angeles. När jag kom till mitt hotell på Arlanda så hade jag varit vaken i 27 timmar, så jag hade inga större problem att somna. Hade satt flera larm på min telefon för att vakna innan jag behövde checka ut från rummet. Sov fram till klockan 11 och tog mig sedan till min bil för hemfärd. Kunde först inte hitta vägen ut på E4 och körde naturligtvis fel. Fick snällt ta rundan och köra förbi Terminal 5 igen, men efter det så var det mycket enklare att hitta ut. Stannade till i Ringarum och handlade en frukostsmörgås och RedBull, inte i närheten lika fin frukost som i LA. Min underbara son skulle komma hem till mig på eftermiddagen så jag behövde åka förbi min lokala mataffär. Det kändes sjuk konstigt att stå där igen och plocka ner vardagssaker som flingor och mjölk i pappkasse.

En otroligt rolig resa till Los Angeles är över, men det är minnen för livet. Rockklassiker, Martin, Nicke, Darren och sponsorerna Fristads och Proffsmagasinet hade gjort ett fantastiskt jobb för att få oss och känna oss som kungligheter i Los Angeles.

Fristads reseblogg med Maria och Martin

22221742_1870558986302507_6554734280597567771_n

Kommentarer